skönhet mode vardag † kontakt: [email protected]

jag missade bussen till skolan imorse & då bröt helvetet igenom rent ut sagt. kände att jag behövde få ur all min ilska jag bar på så jag gick en promenad, kom hem helt stelfrusen och mina ben kliade så att jag trodde att mitt liv var på väg att gå under, det slutade med att jag somnade om i min säng med sönderrivna ben..

& jag blev påmind om hur mycket jag har gått igenom i mitt liv hittills. det är så mycket, både bra men också dåliga saker, men jag antar att det dåliga väger tyngre.. jag hittade en text i en tidning här om dagen som jag tyckte var värd att dela med sig utav, värd att läsa.. skriven utav Olivia Bergdahl

jag stog med pannan mot fönsterrutan och såg honom gå
och jag visste att en tid var över, han sade jag har äntligen träffat någon
jag låg på hans arm och undrade vem, han sade någon du känner
jag sade ingenting för jag vet att jag inte är vad han behöver
jag såg honom gå och visste att en tid var över

så jag försökte dränka mina sorger, jag duschade i flera timmar
drack två liter apelsinjuice och ännu mera te
men det hjälpte inte, det sura flöt upp till ytan ändå
så jag prövade att leva upp till allt folk såg mig som
varenda fördom, förväntning, förhoppning
men jag stirrade min spegelbild i ögonen och jag kunde bara inte komma på
vem den där tjejen mittemot var

så jag tog upp den gamla skrivmaskinen vi har nere i källaren
tände levande ljus, kokade en kanna te till och var riktigt poetisk
jag skrev dikt på dikt på dikt, och jag blödde fram varenda liten stavelse
jag slog hårt på tangenterna, det smärtade bläck ur hjärtat!
och det blev verkligen inte bra,
när morgonen kom satt jag med tom blick och stirrade in i min sovrumsvägg
"vad ska jag ta mig till ?", frågade jag
men den svarade inte
"jag är bara så trött...", sade jag

jag är så trött på att skämmas ibland, på att aldrig hitta en säker strand
jag vill bli räddad vid avgrundens rand, men vem räddaren skulle vara vetefan
jag är så trött på att det mesta inte är lätt, på att det är så svårt att hitta rätt
jag vill bli frälst på alla sätt, men vem frälsaren skulle vara vetefan

jag är trött på allt bråk och gräl, så trött på känslan att ta farväl
jag vill bli älskad från huvud till häl, men vem älskaren skulle vara vetefan

det här är den sista dagen, tror jag
och jag lovar mig själv att inte sova bort den, att inte sova överhuvudtaget
göra något vettigt istället, tänka på verkligheten och allt det andra i värsta laget
tänka på vad som går att glömma, trots allt
jag måste nog göra det för där ute blåser det så kallt
det känns lite ensamt, men något måste det kännas
om man kryper för nära helvetet kommer det garanterat att bränna
men att bränt barn skyr elden är en förbannad myt
bränt barn älskar värmen, älskar allt som till synes ger flyt
det är mer en fråga om vad det är värt, om man inte måste betala ett väl högt pris
för att hitta nyckeln till sitt påstådda paradis
jag som trodde att det äkta himmelriket inte har någon lag
att där finns bara vägar, kanske bara jag, och jag är så trött

på allt i mig som känns övergivet, och osäkert, maktlöst och efterblivet
det kanske är som man säger att sånt är livet, men om gud då skulle vara gudomlig vetefan
jag är så trött på blåögd blick, på att det var han och inte jag som gick
på att jag svävar i tomma intet och går på deras trick, men vem som lurar vem vetefan

jag är så trött på all taktig och list, på att man försvinner om man kommer sist
jag vill hitta nyckeln till bojan runt min vrist, men vad friheten skulle vara vetefan
jag är så trött på att vi inte kommit längre än hit, på X mot Y och svart mot vit
jag kan nog ana paradiset, men inte vägen dit. och vem guiden skulle vara vetefan

för här finns bara alla de utan ambition,
jag är så trött på att åsikter krävs och på känslokall tradition
jag vill också starta en revolution, men var alla rebeller skulle vara vetefan
jag är så trött på iskallt prat, på småfalska vänner och en tyst kamrat
jag vill skriva sanningen på stora plakat, men vad det skulle hjälpa vetefan

jag är så trött på blaskigt te, på att läpparna spricker när jag ska le
jag vill öppna ögonen och kunna se, men vad jag skulle göra då vetefan
jag är så trött på att slicka mina sår, på att jag bara tystnar och på att tiden går
jag vill hitta en sanning som inte är allt för svår, men om jag håller mig uppe så länge vetefan

jag är trött på smutsig snö, på de som påstår att de snart vill dö
visst är det sant att ingen människa är en isolerad ö, men vart alla broar tagit vägen vetefan
vart har alla broar tagit vägen ?
har vi låtit logiken segra över förnuftet ?
över de varma känslorna, över ömheten ?
man får inte tro att världen är förlorad, inte än
för där ute finns mer än en ny bästa vän
och till och med när vi sover så drömmer vi