Till dess får det göra ont, först då slutar vi älska

Jag börjar tro att nått inprogrammerat har klivit in under mitt skinn. Jag är 160 centimeter olyckligmenlyckligkärlek. Jag har ett kodat fel i mitt nervsystem ett tonårshjärta som isar och bränner under huden som brakar loss när du ser på mig när du tränger in din blick i mina ögon och jag vet att du inte är min en dag

Stegen har slutat höras när jag andas de hörs inte när jag går bredvid dig för jag liksom släpar mina vrister i ren sårbarhet utan att belägga marken med min existens.

"För en natt när vi somnar upphör vi från att älska."

När den dagen kommer när våra hudpigment inte längre ska viras i ett urtvättat påslakan när jag ska prova att kanske åtminstone börja älska någon mer än dig när vi pressar revbenen mot räcket för att försvinna

Då vill jag inte vara den som ser virkat pappersarbete brännas upp som ser fickorna länsas på blanka böner som ser distanserade blickar dalandes i backen som ser spår i askan åt skilda håll

För egentligen vill jag sitta här och dricka smaklöst iste jag vill lägga upp öglor för våra drömmar se månen brytas av dimtäcket snurra med dig i solvärmen brottas med dig i torkat gräs och placera korthus på korthus och känsla på känsla

Tills klockans knappa tid stannar våra rörelser i högvarv tills vi står stillastående med dekorativt hår tills vi inte längre känner eller vet något alls tills våra ord stagnerar i bröstet och vi vräker ur oss galla

”Till dess får det göra ont, först då slutar vi älska”
(men det går ju inte så länge du inte finns här)


Text skriven utav min fina vän Rebecca Fornstedt
- hur kan man sätta ord på ett bättre sätt ?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0