Jag frågade om han klarat sig men mamma svarade inte
Idag är det fyra år sedan mitt liv gick ifrån att ha varit självklart, till att jagas utav scener som återuppspelar sig i mitt huvud.
Fyra år sedan har gått sedan jag åkte hem till min mamma en fredag efter att ha spenderat en vecka hos pappa. Minns att mitt rum var nyrenoverat och att mamma satte sig på sängkanten, pussade mig godnatt och påpekade att mina nya tapeter var så fina. Jag skämtade med henne och sa "nej mamma, jag skulle hellre vilja ha nytt". Varje dag som dessa minnesbilder dyker upp, så är det också just de orden som jag tänker på. Om det är något i mitt liv som jag ångrar, så är det den där meningen. Ett nytt rum skulle jag få, men på den vägen hade jag aldrig någonsin kunnat tänka mig..
En timme senare ligger jag på mitt rum och halvsover. Jag hör hur mammas föredetta pojkvän väcker mamma och skriker något i stil med "vi måste få ut barnen, det brinner i huset". Här emellan har jag glömt en och annan detalj, men jag minns hur jag sedan befinner mig i en rökfylld hall och springer ihop med min mamma och lillebror. Mamma säger lugnt och sansat att vi ska huka oss ner och hålla andan. Men jag sprang, och de där sekunderna ifrån att jag letade mig ut ifrån mitt rum, tills dess att jag var påklädd och stod chockad utanför huset, de sekunderna kändes nästan lika långa som hela min sextonåriga livshistoria.
Varje gång jag påminns utav detta sätter det sig som en klump i magen på mig. Varje gång jag ser blåljus som blinkar påminns jag om hur nära det var att jag och min familj aldrig hade tagit oss ut ur huset. Jag tänker på hur tacksam jag är för allt jag har i mitt liv och hur högt jag värderar min familj.
Den där processen mellan att vi var ute ur huset, satt och tröstade min gråtandes lillebror, hörde hur det small till, hur varje ruta i det stora gula huset, två minuter senare täcktes utav eldslågor, såg min dåvarande låtsaspappa hosta blod på marken, tills dess att jag kunde låta tårarna rinna på mig själv när jag såg blåljuset utav brandbilarna som for upp intill huset. Minns att jag satt i bilen och värmde mig med filtar som ambulanspersonalen gett oss, minns hur mina ögon rann utav röken och hur jag luktade brand. Minns att jag trodde att min låtsaspappa var död och hur jag öppnade bildörren för att spy när chocken släppte. Den processen har flytit ihop med allt det där andra ifrån den här natten.
Jag minns sedan att jag sitter hos mina grannar på andra sidan vägen och håller min mammas hand. Minns den där bilden hur blåljusen blinkade mot husgaveln och den där lukten som letat sig in i deras kök.. Minns att jag dagen efter inte ägde något annat än ett par pyjamasbyxor, att jag fick tusenlappar till att shoppa kläder för men hittade ingenting. Minns hur jag natt efter natt vaknade upp gråtandes ur skräcksenarion. Hur jag planerade flyktvägar om huset skulle börja brinna..
Fyra år har gått, ett nytt år är här och jag hoppas att jag äntligen ska kunna släppa bilden som finns i mitt huvud. jag hoppas att jag en dag ska ta mig modet till att prata igenom det här med min mamma. Hur jag ska tacka henne för att alltid visat sig vara stark, en dag ska jag tacka henne på ett eller annat sätt, jag måste bara hitta en väg där jag kan ge tillbaka allt hon någonsin gett till mig..
Fyra år sedan har gått sedan jag åkte hem till min mamma en fredag efter att ha spenderat en vecka hos pappa. Minns att mitt rum var nyrenoverat och att mamma satte sig på sängkanten, pussade mig godnatt och påpekade att mina nya tapeter var så fina. Jag skämtade med henne och sa "nej mamma, jag skulle hellre vilja ha nytt". Varje dag som dessa minnesbilder dyker upp, så är det också just de orden som jag tänker på. Om det är något i mitt liv som jag ångrar, så är det den där meningen. Ett nytt rum skulle jag få, men på den vägen hade jag aldrig någonsin kunnat tänka mig..
En timme senare ligger jag på mitt rum och halvsover. Jag hör hur mammas föredetta pojkvän väcker mamma och skriker något i stil med "vi måste få ut barnen, det brinner i huset". Här emellan har jag glömt en och annan detalj, men jag minns hur jag sedan befinner mig i en rökfylld hall och springer ihop med min mamma och lillebror. Mamma säger lugnt och sansat att vi ska huka oss ner och hålla andan. Men jag sprang, och de där sekunderna ifrån att jag letade mig ut ifrån mitt rum, tills dess att jag var påklädd och stod chockad utanför huset, de sekunderna kändes nästan lika långa som hela min sextonåriga livshistoria.
Varje gång jag påminns utav detta sätter det sig som en klump i magen på mig. Varje gång jag ser blåljus som blinkar påminns jag om hur nära det var att jag och min familj aldrig hade tagit oss ut ur huset. Jag tänker på hur tacksam jag är för allt jag har i mitt liv och hur högt jag värderar min familj.
Den där processen mellan att vi var ute ur huset, satt och tröstade min gråtandes lillebror, hörde hur det small till, hur varje ruta i det stora gula huset, två minuter senare täcktes utav eldslågor, såg min dåvarande låtsaspappa hosta blod på marken, tills dess att jag kunde låta tårarna rinna på mig själv när jag såg blåljuset utav brandbilarna som for upp intill huset. Minns att jag satt i bilen och värmde mig med filtar som ambulanspersonalen gett oss, minns hur mina ögon rann utav röken och hur jag luktade brand. Minns att jag trodde att min låtsaspappa var död och hur jag öppnade bildörren för att spy när chocken släppte. Den processen har flytit ihop med allt det där andra ifrån den här natten.
Jag minns sedan att jag sitter hos mina grannar på andra sidan vägen och håller min mammas hand. Minns den där bilden hur blåljusen blinkade mot husgaveln och den där lukten som letat sig in i deras kök.. Minns att jag dagen efter inte ägde något annat än ett par pyjamasbyxor, att jag fick tusenlappar till att shoppa kläder för men hittade ingenting. Minns hur jag natt efter natt vaknade upp gråtandes ur skräcksenarion. Hur jag planerade flyktvägar om huset skulle börja brinna..
Fyra år har gått, ett nytt år är här och jag hoppas att jag äntligen ska kunna släppa bilden som finns i mitt huvud. jag hoppas att jag en dag ska ta mig modet till att prata igenom det här med min mamma. Hur jag ska tacka henne för att alltid visat sig vara stark, en dag ska jag tacka henne på ett eller annat sätt, jag måste bara hitta en väg där jag kan ge tillbaka allt hon någonsin gett till mig..
Kommentarer
Postat av: Josefine
NEj gud vilken trgiskt händelse :/
Postat av: e
Du är så stark Julia. Det är du.
Det är modigt av dig att skriva detta här.
Massor av kramar till dig.
Postat av: Anonym
<3
Postat av: Anonym
Åhh, min älskade lilla flicka!
Ja, det var en jobbig upplevelse för oss allihopa... Kanske har det varit för jobbigt för oss att prata om det ordentligt... Jag borde väl ha pratat mer med er... Men det gläder mig jättemycket att du uppskattar mig och har upplevt mig som stark. Jag har verkligen inte alltid känt mig stark, vi förlorade allt, men vi klarade oss och jag är överlycklig att jag har er hos mig! Det är det enda som betyder något! Älskar dig och dina syskon över allt annat!
Kramar fån mamma <3
Trackback
