Hej du
Ja, du. Sluta vara så missnöjd med dig själv. Du är perfekt. Sluta önska att du såg ut som någon annan. Sluta önska att folk tyckte om dig precis som dom tycker om någon annan. Sluta söka uppmärksamhet ifrån dom som sårar dig. Sluta hata din kropp, ansikte och personlighet, älska det. Utan det där så hade du aldrig varit den du är nu, och varför önskar du att du vore någon annan. Bli istället självsäker på den du är. Lé, det kommer fånga andras uppmärksamhet. Om någon mot förmodan inte tycker om att se dig glad, höj fingret i luften och säg screw it. Din glädje ska inte vara baserad på andra i fortsättningen. Var lycklig och älska den du är. Lär dig att acceptera dina brister. Lär dig att acceptera att du inte är fulländad. Det är allt det där som gör dig till just dig. And you are pretty amazing!
Jag frågade om han klarat sig men mamma svarade inte
Idag är det fyra år sedan mitt liv gick ifrån att ha varit självklart, till att jagas utav scener som återuppspelar sig i mitt huvud.
Fyra år sedan har gått sedan jag åkte hem till min mamma en fredag efter att ha spenderat en vecka hos pappa. Minns att mitt rum var nyrenoverat och att mamma satte sig på sängkanten, pussade mig godnatt och påpekade att mina nya tapeter var så fina. Jag skämtade med henne och sa "nej mamma, jag skulle hellre vilja ha nytt". Varje dag som dessa minnesbilder dyker upp, så är det också just de orden som jag tänker på. Om det är något i mitt liv som jag ångrar, så är det den där meningen. Ett nytt rum skulle jag få, men på den vägen hade jag aldrig någonsin kunnat tänka mig..
En timme senare ligger jag på mitt rum och halvsover. Jag hör hur mammas föredetta pojkvän väcker mamma och skriker något i stil med "vi måste få ut barnen, det brinner i huset". Här emellan har jag glömt en och annan detalj, men jag minns hur jag sedan befinner mig i en rökfylld hall och springer ihop med min mamma och lillebror. Mamma säger lugnt och sansat att vi ska huka oss ner och hålla andan. Men jag sprang, och de där sekunderna ifrån att jag letade mig ut ifrån mitt rum, tills dess att jag var påklädd och stod chockad utanför huset, de sekunderna kändes nästan lika långa som hela min sextonåriga livshistoria.
Varje gång jag påminns utav detta sätter det sig som en klump i magen på mig. Varje gång jag ser blåljus som blinkar påminns jag om hur nära det var att jag och min familj aldrig hade tagit oss ut ur huset. Jag tänker på hur tacksam jag är för allt jag har i mitt liv och hur högt jag värderar min familj.
Den där processen mellan att vi var ute ur huset, satt och tröstade min gråtandes lillebror, hörde hur det small till, hur varje ruta i det stora gula huset, två minuter senare täcktes utav eldslågor, såg min dåvarande låtsaspappa hosta blod på marken, tills dess att jag kunde låta tårarna rinna på mig själv när jag såg blåljuset utav brandbilarna som for upp intill huset. Minns att jag satt i bilen och värmde mig med filtar som ambulanspersonalen gett oss, minns hur mina ögon rann utav röken och hur jag luktade brand. Minns att jag trodde att min låtsaspappa var död och hur jag öppnade bildörren för att spy när chocken släppte. Den processen har flytit ihop med allt det där andra ifrån den här natten.
Jag minns sedan att jag sitter hos mina grannar på andra sidan vägen och håller min mammas hand. Minns den där bilden hur blåljusen blinkade mot husgaveln och den där lukten som letat sig in i deras kök.. Minns att jag dagen efter inte ägde något annat än ett par pyjamasbyxor, att jag fick tusenlappar till att shoppa kläder för men hittade ingenting. Minns hur jag natt efter natt vaknade upp gråtandes ur skräcksenarion. Hur jag planerade flyktvägar om huset skulle börja brinna..
Fyra år har gått, ett nytt år är här och jag hoppas att jag äntligen ska kunna släppa bilden som finns i mitt huvud. jag hoppas att jag en dag ska ta mig modet till att prata igenom det här med min mamma. Hur jag ska tacka henne för att alltid visat sig vara stark, en dag ska jag tacka henne på ett eller annat sätt, jag måste bara hitta en väg där jag kan ge tillbaka allt hon någonsin gett till mig..
Fyra år sedan har gått sedan jag åkte hem till min mamma en fredag efter att ha spenderat en vecka hos pappa. Minns att mitt rum var nyrenoverat och att mamma satte sig på sängkanten, pussade mig godnatt och påpekade att mina nya tapeter var så fina. Jag skämtade med henne och sa "nej mamma, jag skulle hellre vilja ha nytt". Varje dag som dessa minnesbilder dyker upp, så är det också just de orden som jag tänker på. Om det är något i mitt liv som jag ångrar, så är det den där meningen. Ett nytt rum skulle jag få, men på den vägen hade jag aldrig någonsin kunnat tänka mig..
En timme senare ligger jag på mitt rum och halvsover. Jag hör hur mammas föredetta pojkvän väcker mamma och skriker något i stil med "vi måste få ut barnen, det brinner i huset". Här emellan har jag glömt en och annan detalj, men jag minns hur jag sedan befinner mig i en rökfylld hall och springer ihop med min mamma och lillebror. Mamma säger lugnt och sansat att vi ska huka oss ner och hålla andan. Men jag sprang, och de där sekunderna ifrån att jag letade mig ut ifrån mitt rum, tills dess att jag var påklädd och stod chockad utanför huset, de sekunderna kändes nästan lika långa som hela min sextonåriga livshistoria.
Varje gång jag påminns utav detta sätter det sig som en klump i magen på mig. Varje gång jag ser blåljus som blinkar påminns jag om hur nära det var att jag och min familj aldrig hade tagit oss ut ur huset. Jag tänker på hur tacksam jag är för allt jag har i mitt liv och hur högt jag värderar min familj.
Den där processen mellan att vi var ute ur huset, satt och tröstade min gråtandes lillebror, hörde hur det small till, hur varje ruta i det stora gula huset, två minuter senare täcktes utav eldslågor, såg min dåvarande låtsaspappa hosta blod på marken, tills dess att jag kunde låta tårarna rinna på mig själv när jag såg blåljuset utav brandbilarna som for upp intill huset. Minns att jag satt i bilen och värmde mig med filtar som ambulanspersonalen gett oss, minns hur mina ögon rann utav röken och hur jag luktade brand. Minns att jag trodde att min låtsaspappa var död och hur jag öppnade bildörren för att spy när chocken släppte. Den processen har flytit ihop med allt det där andra ifrån den här natten.
Jag minns sedan att jag sitter hos mina grannar på andra sidan vägen och håller min mammas hand. Minns den där bilden hur blåljusen blinkade mot husgaveln och den där lukten som letat sig in i deras kök.. Minns att jag dagen efter inte ägde något annat än ett par pyjamasbyxor, att jag fick tusenlappar till att shoppa kläder för men hittade ingenting. Minns hur jag natt efter natt vaknade upp gråtandes ur skräcksenarion. Hur jag planerade flyktvägar om huset skulle börja brinna..
Fyra år har gått, ett nytt år är här och jag hoppas att jag äntligen ska kunna släppa bilden som finns i mitt huvud. jag hoppas att jag en dag ska ta mig modet till att prata igenom det här med min mamma. Hur jag ska tacka henne för att alltid visat sig vara stark, en dag ska jag tacka henne på ett eller annat sätt, jag måste bara hitta en väg där jag kan ge tillbaka allt hon någonsin gett till mig..
-
"Smile when you're not supposed to laugh, and cry when you're supposed to hold it back, and live like the sun is burning out of the sky. 'Cause tomorrow's too late,
so don't waste a day of this life"
so don't waste a day of this life"
You're just a memory
"Jag kommer inte ihåg hur han ser ut. Eller det är ju inte som att jag inte skulle känna igen honom på stan. Och jag vet ju att han är lång och musklig och att han har mörkbrunt hår och klarblå ögon. Jag vet att han är det vackraste man kan tänka sig. Inte världens snyggaste på samma sätt som vem som helst blir världens snyggaste när man är kär, utan objektivt vacker. Men när jag blundar kan jag inte längre se honom framför mig. Jag minns hur det känns att se honom, värmen i magen och skönrysningarna längs ryggraden när han ler mot mig. Men detaljerna är borta" Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idagNågon som du kanske inte ens vet existerar älskar dig
Jag har en så klok facebookvän som alltid lyckas få fram poängen i sina statusar. Jag har tidigare läst något liknande men har liksom inte riktigt kunnat reflektera över den förrän nu. Läs och ta till dig, vi alla behöver en extra dos med styrka då och då!
"När du känner dig ensam och ledsen och tror att ingen bryr sig.. Läs då detta eftersom det är helt sant: Varje kväll tänker någon på dig innan de somnar. Minst 15 människor i denna värld älskar dig. Den enda anledningen till att någon någonsin skulle tycka illa om dig är för att de vill vara precis som du. Det finns minst 2 personer i denna värld som skulle dö för dig. Du betyder allt för någon. Någon som du kanske inte ens vet existerar älskar dig. När du gör det största misstaget någonsin, så kommer det ofta något gott av det. När du tror att världen har vänt dig ryggen så ta en titt.. Och kom alltid ihåg komplimanger du fått"
"När du känner dig ensam och ledsen och tror att ingen bryr sig.. Läs då detta eftersom det är helt sant: Varje kväll tänker någon på dig innan de somnar. Minst 15 människor i denna värld älskar dig. Den enda anledningen till att någon någonsin skulle tycka illa om dig är för att de vill vara precis som du. Det finns minst 2 personer i denna värld som skulle dö för dig. Du betyder allt för någon. Någon som du kanske inte ens vet existerar älskar dig. När du gör det största misstaget någonsin, så kommer det ofta något gott av det. När du tror att världen har vänt dig ryggen så ta en titt.. Och kom alltid ihåg komplimanger du fått"
Det är lätt att vända om när man inte har nått att förlora
Tio tusen tårar senare tänder hon en cigg och kastar sig raklång på sängen. Gårdagens smutstvätt ligger kvar på en sliten stol i ena hörnet utav rummet, fönstret står öppet och på gatan nedanför hörs sirenerna eka mellan hustaken. Andas in. Andas ut. Tar ett bloss utav den halvtrasiga cigaretten och försvinner allt längre in i sina allra djupaste tankar. För en sekund sedan stod kärleken i dörröppningen och skrek ord som aldrig riktigt gick att tyda. Ord om hur trasig hon var och hur illa tilltygad hon skulle vara när hon väl fann sig själv i sina egna ruiner. Aldrig någonsin hade hon känt sig så naken och så söndertrasad som nu. Hon tar ett bloss till för att försäkra sig om att det är lungorna som får ta smällen och att hjärtat fortfarande bultar kärlek och sju tusen låvord om ett föralltid. Aldrig någonsin hade hennes brunbrända kärlek på arton tonårsvårar varit så frestande som han var när han tog steget ut ur hennes synfält. Andas in andas ut. Det är den bilden hon kan minnas. Hur äckligt perfekt han var när han skrek ord om brutna löften och ett helvete som var sänt till just henne och ingen annan. Tio tusen tårar senare fimpar hon ciggen emot fönserbrädan och låter sig minnas vad hennes kärlek varnande sagt "Det är så lätt att vända om när man inte har något att förlora".
Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag
Inga konstigheter. Ingen kärlek och självklart inget häxeri. Jag önskar att jag kunde tänka likadant. Att jag också var sådär "hoppsan nu vill jag det och då blir det så". Men nej. Istället ligger jag här och tänker varför och hur då och vad-har-jag-gjort och vem-har-jag-blivit tills det är morgon och jag äntligen somnar och sover en timme innan klockan ringer och jag måste släpa mig upp och måla bort allt det blåsvarta under ögonen och gå till skolan och hålla mig undan så att han inte ska komma så nära att jag måste andas hans doft för om jag gör det blir jag förhäxad igen och det leder bara hem till min sömnlösa lägenhet och alla varför och hur igen.
- Katarina von Bredow, jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag
Ibland stöter man ihop med människor skörare än en själv
Är så ledsen att jag jonglerar mellan djävulen och ängelen, har alltid en massa känslor i obalans och smällarna lyckas på ett eller annat sätt alltid att träffa dig. Jag är ledsen, att du som kan relatera till andra mer gripande historier än jag, alltid får somna med en klump i halsgropen. Ibland går de där sekunderna mellan tanke och talande snabbare än vad de borde, och mer än ofta lyckas vi människor kasta ur oss ord och meningar utan att ägna en tanke på det verkliga innehållet. Jag är ledsen, kära du, att jag inte kan läka dina sår med mina klagomål och elände.
Jag kärlek du
Jag kärlek du. Du underbara men sköra människa. Du som föddes så oskyldig i en familj gjord utav porslin. Du som i sen ålder vaknade upp en morgon med ny identitet. Du som förlorade dina föräldrar men som fick nya samma dag. Jag kärlek du. Du som vandrade på krossat glas för att känna. Du som aldrig har tänkt tanken att ge upp och sluta kämpa. Jag kärlek du. Du som tapetserade ditt rum med bilder utav mig. Du som visste att det fanns någon här som lever för dig. Du som sitter med blanka ögon om nätterna. Du som vet att jag sitter uppe och tröstar dig när jag behöver sömn. Jag kärlek du. Du underbara men sköra människa. Du som alltid kommer finna en hjälpsam hand vilandes på din axel. Jag kärlek du.
Stackars dom som för evigt svär över oss som vågade
Sitter här som så många gånger förut och rör med besticken bland färdiglagad och blaskig mat. Tänker för mig själv att fy fan för att vilja uppleva allt, fy fan för att vara den som inte nöjer sig med något mellanting. Men så ler jag, rullar pastan några varv runt gaffeln och tittar på maten. Varför ska man nöja sig med något mellanting när man vet att man kan få så himla mycket mer, har man ambition och förutsättningarna till att leva på varje öre så varför inte göra det. Jag svär istället för de som svär över mig. Jag som på något sätt framstås som bortskämd och som tydligen kastar bort mitt liv bland drömmar och erfarenhet. Plötsligt skrattar jag till, petar i maten och ser hur de färdigtärnade laxbitarna flyter ut i någon smörja. Skrattar åt alla dom som tror sig kunna läsa mig som en öppen bok, men som tydligen börjat läsa boken ifrån dess sista blad. Jag som vågar satsa, kommer i sinom tid nå mina drömmar. Kommer i sinom tid kunna leva lycklig på erfarenhet. De som nöjer sig med något mellanting, kommer för alltid att vara något medelmåttligt. Och kommer för alltid svära över dom som vågade, som fann så mycket mer i livet än vad de själva vågat drömma om. Tänker för mig själv att fy fan för att vara lika dum som dom som nöjer sig med något mellanting..
Denne kommer du alltid att älska oavsett om du blivit sårad
Du tänker på det då och då, känner den där pirrande känslan som tränger igenom och avbildar ett leende på dina läppar. Du minns så väl hur det var första gången ni stod där hand i hand, och du minns så väl hur du dag för dag förälskade dig allt mer. Hur det var att somna och vakna upp vid dennes sida, hur kärleken trots alla bråk och tvister alltid reparerades och fanns kvar mellan er. Hur ni saknade varandra till det faktum att ni satt i varsin ände utav telefonen och bara lyssnade på varandras andetag. Ja, bara för att man har gått vidare så betyder det inte att man glömt bort. Glömma kommer man aldrig att göra, du kommer alltid att minnas hur det var att vara så obotligt kär att man inte vet vart man ska ta vägen. Ja du kommer alltid minnas din första kärlek i det faktum att denna kärlek alltid kommer att betyda något extra för dig..
Till dess får det göra ont, först då slutar vi älska
Jag börjar tro att nått inprogrammerat har klivit in under mitt skinn. Jag är 160 centimeter olyckligmenlyckligkärlek. Jag har ett kodat fel i mitt nervsystem ett tonårshjärta som isar och bränner under huden som brakar loss när du ser på mig när du tränger in din blick i mina ögon och jag vet att du inte är min en dag
Stegen har slutat höras när jag andas de hörs inte när jag går bredvid dig för jag liksom släpar mina vrister i ren sårbarhet utan att belägga marken med min existens.
"För en natt när vi somnar upphör vi från att älska."
När den dagen kommer när våra hudpigment inte längre ska viras i ett urtvättat påslakan när jag ska prova att kanske åtminstone börja älska någon mer än dig när vi pressar revbenen mot räcket för att försvinna
Då vill jag inte vara den som ser virkat pappersarbete brännas upp som ser fickorna länsas på blanka böner som ser distanserade blickar dalandes i backen som ser spår i askan åt skilda håll
För egentligen vill jag sitta här och dricka smaklöst iste jag vill lägga upp öglor för våra drömmar se månen brytas av dimtäcket snurra med dig i solvärmen brottas med dig i torkat gräs och placera korthus på korthus och känsla på känsla
Tills klockans knappa tid stannar våra rörelser i högvarv tills vi står stillastående med dekorativt hår tills vi inte längre känner eller vet något alls tills våra ord stagnerar i bröstet och vi vräker ur oss galla
”Till dess får det göra ont, först då slutar vi älska”
(men det går ju inte så länge du inte finns här)
Text skriven utav min fina vän Rebecca Fornstedt - hur kan man sätta ord på ett bättre sätt ?
Stegen har slutat höras när jag andas de hörs inte när jag går bredvid dig för jag liksom släpar mina vrister i ren sårbarhet utan att belägga marken med min existens.
"För en natt när vi somnar upphör vi från att älska."
När den dagen kommer när våra hudpigment inte längre ska viras i ett urtvättat påslakan när jag ska prova att kanske åtminstone börja älska någon mer än dig när vi pressar revbenen mot räcket för att försvinna
Då vill jag inte vara den som ser virkat pappersarbete brännas upp som ser fickorna länsas på blanka böner som ser distanserade blickar dalandes i backen som ser spår i askan åt skilda håll
För egentligen vill jag sitta här och dricka smaklöst iste jag vill lägga upp öglor för våra drömmar se månen brytas av dimtäcket snurra med dig i solvärmen brottas med dig i torkat gräs och placera korthus på korthus och känsla på känsla
Tills klockans knappa tid stannar våra rörelser i högvarv tills vi står stillastående med dekorativt hår tills vi inte längre känner eller vet något alls tills våra ord stagnerar i bröstet och vi vräker ur oss galla
”Till dess får det göra ont, först då slutar vi älska”
(men det går ju inte så länge du inte finns här)
Text skriven utav min fina vän Rebecca Fornstedt - hur kan man sätta ord på ett bättre sätt ?
Bara himlen ser på
Du sa du hade aldrig riktigt tid att tänka, som om en tanke någonsin hjälpt någon med nått
Du har inte längre kraft att förneka att du har längtat varje sekund som gått
Du sa vi hade aldrig riktigt tid att leka, det var väl det enda jag kunde hålla med om
Du visste att min stolthet skulle vika samma sekund du tog min hand
Du sa du hade kommit för att leka som ett bevis på att du brann
Du låter första plagget falla, så säger du
Inte lång tid nu bara jag och du, och så himlen
Bara himlen ser på
Du sa vi hade aldrig riktigt tid att tänka, jag svarade tid är ingenting man har utan att ta
Du har inte längre kraft att förneka att du har längtat varje sekund som gått
Du har inte längre kraft att förneka att du har längtat varje sekund som gått
Du sa vi hade aldrig riktigt tid att leka, det var väl det enda jag kunde hålla med om
Du visste att min stolthet skulle vika samma sekund du tog min hand
Du sa du hade kommit för att leka som ett bevis på att du brann
Du låter första plagget falla, så säger du
Inte lång tid nu bara jag och du, och så himlen
Bara himlen ser på
Du sa vi hade aldrig riktigt tid att tänka, jag svarade tid är ingenting man har utan att ta
Du har inte längre kraft att förneka att du har längtat varje sekund som gått
That's ok because I've got no self esteem
I wrote him off for the tenth time today,
and practiced all the things I would say.
He came over, I lost my nerve.
I took him back and made him dessert.
I know I'm being used,
oh that's okay, because I like the abuse.
I know he's playing with me
oh that's ok because I've got no self esteem.
We make plans, go out at night.
I wait till two then I turn out the light.
All this rejection's got me so low
If he keeps it up I just might tell him so
When he's saying, I aah..
then I wonder why he sleeps with my friends.
When he's saying, oh that I'm like a disease,
then I wonder how much more I can stand.
Well I guess, I should stick up for myself,
but I really think it's better this way.
The more you suffer, the more it shows you really care..
Right ? Yeah!
Now I'll relate this a little bit.
That happens more than I'd like to admit
Late at night he knocks on my door
All drunk again and looking to score
Now I know I should say no
but that's kind of hard when he's ready to go
I may be dumb, but I'm not a dweeb
I'm just a sucker with no self esteem.
When he's saying, oh that he wants only me,
then I wonder why he sleeps with my friends.
When he's saying, oh that I'm like a disease,
then I wonder how much more I can stand.
Well I guess, I should stick up for myself,
but I really think it's better this way.
The more you suffer, the more it shows you really care..
Right ? Yeah!
Att verkligen älska innebär att alltid sätta sig själv på spel
Idag är en sådan dag då jag bara låter mobilen ringa utan att ens bry mig om vem det är som vill ha tag på mig. Idag är en sådan dag då jag kryper ner under täcket och gömmer mig där. Jag är så trött på allt som händer runt omkring mig. Är trött på att inte ha någonstans att ta vägen när luften börjar ta slut, vilket den har gjort allt för många gånger nu. Jag vill också bara lägga mig ner och ge upp, precis som alla dom. Jag vill också få hjälp med att ta mig tillbaka på rätt bana igen, men allt snurrar bara åt fel håll. Hela jag snurrar åt fel håll och jag orkar inte. Men vad gör man då om man inte orkar och det enda som återstår är att bara lämna allt i det skick det är. Hjärntvätta mig, kära någon.
i natt är jag din
jag ringer honom om natten, jag är ensam i mitt rum
video och tårar, han säger "lugn, försök och sov en stund"
tiden går, jag talar om honom och han hör på
jag kan inte sova, jag ringer honom om natten, jag tror att han förstår
han säger inte mycket alls, för han tror att jag vill ha det så
jag är kvar, han försvann och jag sitter här.
flickor talar om kärleken, vi vet, vi vet att vi älskar
män, de gör just ingenting alls
vin och cigarretter, och han håller min hand
ögonen berättar så mycket mer än nånsin orden kan
pojkar vet, men de undrar och tänker, i hemlighet
så länge som möjlig..
do you really think I believe that, I aint stupid no
jag vetefan
jag missade bussen till skolan imorse & då bröt helvetet igenom rent ut sagt. kände att jag behövde få ur all min ilska jag bar på så jag gick en promenad, kom hem helt stelfrusen och mina ben kliade så att jag trodde att mitt liv var på väg att gå under, det slutade med att jag somnade om i min säng med sönderrivna ben..
& jag blev påmind om hur mycket jag har gått igenom i mitt liv hittills. det är så mycket, både bra men också dåliga saker, men jag antar att det dåliga väger tyngre.. jag hittade en text i en tidning här om dagen som jag tyckte var värd att dela med sig utav, värd att läsa.. skriven utav Olivia Bergdahl
jag stog med pannan mot fönsterrutan och såg honom gå
och jag visste att en tid var över, han sade jag har äntligen träffat någon
jag låg på hans arm och undrade vem, han sade någon du känner
jag sade ingenting för jag vet att jag inte är vad han behöver
jag såg honom gå och visste att en tid var över
så jag försökte dränka mina sorger, jag duschade i flera timmar
drack två liter apelsinjuice och ännu mera te
men det hjälpte inte, det sura flöt upp till ytan ändå
så jag prövade att leva upp till allt folk såg mig som
varenda fördom, förväntning, förhoppning
men jag stirrade min spegelbild i ögonen och jag kunde bara inte komma på
vem den där tjejen mittemot var
så jag tog upp den gamla skrivmaskinen vi har nere i källaren
tände levande ljus, kokade en kanna te till och var riktigt poetisk
jag skrev dikt på dikt på dikt, och jag blödde fram varenda liten stavelse
jag slog hårt på tangenterna, det smärtade bläck ur hjärtat!
och det blev verkligen inte bra,
när morgonen kom satt jag med tom blick och stirrade in i min sovrumsvägg
"vad ska jag ta mig till ?", frågade jag
men den svarade inte
"jag är bara så trött...", sade jag
jag är så trött på att skämmas ibland, på att aldrig hitta en säker strand
jag vill bli räddad vid avgrundens rand, men vem räddaren skulle vara vetefan
jag är så trött på att det mesta inte är lätt, på att det är så svårt att hitta rätt
jag vill bli frälst på alla sätt, men vem frälsaren skulle vara vetefan
jag är trött på allt bråk och gräl, så trött på känslan att ta farväl
jag vill bli älskad från huvud till häl, men vem älskaren skulle vara vetefan
det här är den sista dagen, tror jag
och jag lovar mig själv att inte sova bort den, att inte sova överhuvudtaget
göra något vettigt istället, tänka på verkligheten och allt det andra i värsta laget
tänka på vad som går att glömma, trots allt
jag måste nog göra det för där ute blåser det så kallt
det känns lite ensamt, men något måste det kännas
om man kryper för nära helvetet kommer det garanterat att bränna
men att bränt barn skyr elden är en förbannad myt
bränt barn älskar värmen, älskar allt som till synes ger flyt
det är mer en fråga om vad det är värt, om man inte måste betala ett väl högt pris
för att hitta nyckeln till sitt påstådda paradis
jag som trodde att det äkta himmelriket inte har någon lag
att där finns bara vägar, kanske bara jag, och jag är så trött
på allt i mig som känns övergivet, och osäkert, maktlöst och efterblivet
det kanske är som man säger att sånt är livet, men om gud då skulle vara gudomlig vetefan
jag är så trött på blåögd blick, på att det var han och inte jag som gick
på att jag svävar i tomma intet och går på deras trick, men vem som lurar vem vetefan
jag är så trött på all taktig och list, på att man försvinner om man kommer sist
jag vill hitta nyckeln till bojan runt min vrist, men vad friheten skulle vara vetefan
jag är så trött på att vi inte kommit längre än hit, på X mot Y och svart mot vit
jag kan nog ana paradiset, men inte vägen dit. och vem guiden skulle vara vetefan
för här finns bara alla de utan ambition,
jag är så trött på att åsikter krävs och på känslokall tradition
jag vill också starta en revolution, men var alla rebeller skulle vara vetefan
jag är så trött på iskallt prat, på småfalska vänner och en tyst kamrat
jag vill skriva sanningen på stora plakat, men vad det skulle hjälpa vetefan
jag är så trött på blaskigt te, på att läpparna spricker när jag ska le
jag vill öppna ögonen och kunna se, men vad jag skulle göra då vetefan
jag är så trött på att slicka mina sår, på att jag bara tystnar och på att tiden går
jag vill hitta en sanning som inte är allt för svår, men om jag håller mig uppe så länge vetefan
jag är trött på smutsig snö, på de som påstår att de snart vill dö
visst är det sant att ingen människa är en isolerad ö, men vart alla broar tagit vägen vetefan
vart har alla broar tagit vägen ?
har vi låtit logiken segra över förnuftet ?
över de varma känslorna, över ömheten ?
man får inte tro att världen är förlorad, inte än
för där ute finns mer än en ny bästa vän
och till och med när vi sover så drömmer vi
du är inte värd mig
nu har inlägget varit borttaget ett antal timmar men nu tänker jag, nej varför ska jag låta någon styra & ställa över mig ? jag hänger inte ut någon, jag har inte skrivit något namn, så här har ni det igen..
detta är till alla er som en gång blivit sårade. till alla er som sitter fast i något ni inte kan ta er ur. jag ska berätta för er hur jag har känt. hur jag har plågat mig själv igenom något som bara grävt ner mig i sanden. det här är till er som har eller kommer att gå igenom samma sak..
det hela började för snart tre år sedan, jag var ung och dum & jag träffade någon som skulle bli min första kärlek. han hade en mörk ruffsig frisyr & det var hans mörka bruna, nästan svarta ögon som jag föll för. han var som en sådan person som man bara stöter på i romantiska filmer eller i ens egna drömmar om nätterna. han var underbar. och vi träffades allt oftare, ett tag kallade han mig för hans egen & det fick mig att tro att jag svävade på rosa moln. jag var hans prinsessa, han sa det. men vi bråkade ofta, bråken kom och gick, vissa dagar kunde vi bråka så intensivt att jag aldrig kunde somna om nätterna. han var en sådan kille som fick mig att känna mig liten, som om han hade makt över mig. vad jag än sa så var det alltid han som vann. jag fann knappt ord då han stog och skrek på mig, jag kunde inte ens försvara mig själv. trots alla bråk så visste jag alltid att jag låg i skydd utav hans vingar. men efter en tid fick jag reda på att han träffade andra, inte bara en eller två utan fem, sex andra tjejer. jag blev ledsen, jag kände mig så sviken, men trots det så hade han något speciellt som ändå fick mig att acceptera situationen. jag stog kvar, och jag var hans & han visste om det. jag hatade att han tog sig friheter och att hela världen ville ha honom, han tog vad han ville ha & han gjorde det så ofta han kunde. dum som jag var så stannade jag kvar, månaderna gick och han träffade andra tjejer. han hade flickvänner men han sa alltid att innerst inne så visste han att det snart skulle bli vi igen. sagt & gjort, efter inte många veckor så stog vi där igen, möttes upp på tågstationen & jag var 20 mil hemmifrån. jag stog i hans famn. där jag kände mig som hemma. men plågan fortsatte & vi släppte aldrig varandras händer. jag kunde gråta dag in och dag ut, låg hemma i min säng och grät för att jag visste att någon annan var i hans famn. i den famnen där jag trodde att jag skulle vara. men med tiden så förändrades även vi, trodde jag, men så var inte fallet. samma onda cirkel snurrade om och om igen. tills för ett halvår sedan då vi plötsligt var på rätt plats vid rätt tillfälle, det var vi igen, bara vi. men min lycka varade inte länge. efter tre veckor fann sig rykten in i bilden. ni vet då en gitarrspelande kille lockar med sina charmande ögon, kan ingen säga nej. vi förlorade varandra & ett enormt bråk bröt ut, denna gång varade det länge. vi stötte på varandra ett par tre gånger under sommaren, men inte ett ord sades, inte en blick kastades åt den andres håll. jag visste inte vart vi stog, det vi båda visste var att vi behövde en paus & pausen skulle vara länge. i september 2010 började kontakten tas upp igen och vi båda verkade veta vad vi ville. trots att jag sedan fick reda på att han hade ny flickvän, igen. bråken fortsatte i samma takt som innan men till slut träffades vi, av en slump, och vi bestämde oss för att spendera kvällen tillsammans med några vänner. kvällen blev inte alls som planerad utan istället blev jag lämnad i sticket. jag spenderade min natt i en källare, då min solbruna prins hamnade hos en annan tjej. vi klippte alla banden, avbröt vad vi hade påbörjat men jag gjorde snart ännu ett misstag. inte många veckor senare så står vi där igen och vi bestämmer oss för att ses, utan att nämna något för någon. hela våran historia skulle skrivas med osynliga bokstäver, vi skulle för alltid vara en saga skriven i hemlighet..
och jag har ställt mig själv frågan, varför, hur kan du vara så dum julia. och svaret är; jag vet inte, fråga någon som kan ge dig svar på frågan. jag har länge trott mig veta vad jag vill, men om jag nu visste det, varför föll jag då alltid tillbaka ? jag hoppas att alla ni där ute, aldrig låter er luras av "prince charming" och hans vackra ord. låt dig aldrig ruineras till den nivå då du förlorar dig själv i dina egna spillror. jag har på sätt & vis insett vad jag är värd, men ändå kan jag inte påstå att jag har gått vidare. kommer jag någonsin kunna gå vidare & lämna det här när han har behandlat mig som skit. när jag har fått se honom med tjejer dagarna efter jag själv lämnat hans hus. jag offrade tre år, jag var den som alltid stog trogen, trots att det var mot min egna vilja. men då jag tillät mig själv att träffa andra & ha kul, då stog han plötsligt och bankade på dörren för att be mig släppa in igen. jag är förstörd, från botten av mitt hjärta så kan jag erkänna att jag är tom. jag kan inte tro att det här är vad jag förtjänar, när jag själv aldrig skulle göra en fluga förnär. jag önskar att det fanns någon som kunde hela mig, någon som kunde ge mig tillbaka allt jag kastat i havet. jag behöver någon som kan krama mig och säga att det blir bra, någon som orkar lyssna när jag pratar om gamla sår. jag behöver någon som kan hålla sig till mig, och som kan stå emot alla falskheter och lögner. någon som aldrig meddelar att han har begått ett misstag, någon som aldrig lämnar mig för en säng med någon annan..
detta är till alla er som en gång blivit sårade. till alla er som sitter fast i något ni inte kan ta er ur. jag ska berätta för er hur jag har känt. hur jag har plågat mig själv igenom något som bara grävt ner mig i sanden. det här är till er som har eller kommer att gå igenom samma sak..
det hela började för snart tre år sedan, jag var ung och dum & jag träffade någon som skulle bli min första kärlek. han hade en mörk ruffsig frisyr & det var hans mörka bruna, nästan svarta ögon som jag föll för. han var som en sådan person som man bara stöter på i romantiska filmer eller i ens egna drömmar om nätterna. han var underbar. och vi träffades allt oftare, ett tag kallade han mig för hans egen & det fick mig att tro att jag svävade på rosa moln. jag var hans prinsessa, han sa det. men vi bråkade ofta, bråken kom och gick, vissa dagar kunde vi bråka så intensivt att jag aldrig kunde somna om nätterna. han var en sådan kille som fick mig att känna mig liten, som om han hade makt över mig. vad jag än sa så var det alltid han som vann. jag fann knappt ord då han stog och skrek på mig, jag kunde inte ens försvara mig själv. trots alla bråk så visste jag alltid att jag låg i skydd utav hans vingar. men efter en tid fick jag reda på att han träffade andra, inte bara en eller två utan fem, sex andra tjejer. jag blev ledsen, jag kände mig så sviken, men trots det så hade han något speciellt som ändå fick mig att acceptera situationen. jag stog kvar, och jag var hans & han visste om det. jag hatade att han tog sig friheter och att hela världen ville ha honom, han tog vad han ville ha & han gjorde det så ofta han kunde. dum som jag var så stannade jag kvar, månaderna gick och han träffade andra tjejer. han hade flickvänner men han sa alltid att innerst inne så visste han att det snart skulle bli vi igen. sagt & gjort, efter inte många veckor så stog vi där igen, möttes upp på tågstationen & jag var 20 mil hemmifrån. jag stog i hans famn. där jag kände mig som hemma. men plågan fortsatte & vi släppte aldrig varandras händer. jag kunde gråta dag in och dag ut, låg hemma i min säng och grät för att jag visste att någon annan var i hans famn. i den famnen där jag trodde att jag skulle vara. men med tiden så förändrades även vi, trodde jag, men så var inte fallet. samma onda cirkel snurrade om och om igen. tills för ett halvår sedan då vi plötsligt var på rätt plats vid rätt tillfälle, det var vi igen, bara vi. men min lycka varade inte länge. efter tre veckor fann sig rykten in i bilden. ni vet då en gitarrspelande kille lockar med sina charmande ögon, kan ingen säga nej. vi förlorade varandra & ett enormt bråk bröt ut, denna gång varade det länge. vi stötte på varandra ett par tre gånger under sommaren, men inte ett ord sades, inte en blick kastades åt den andres håll. jag visste inte vart vi stog, det vi båda visste var att vi behövde en paus & pausen skulle vara länge. i september 2010 började kontakten tas upp igen och vi båda verkade veta vad vi ville. trots att jag sedan fick reda på att han hade ny flickvän, igen. bråken fortsatte i samma takt som innan men till slut träffades vi, av en slump, och vi bestämde oss för att spendera kvällen tillsammans med några vänner. kvällen blev inte alls som planerad utan istället blev jag lämnad i sticket. jag spenderade min natt i en källare, då min solbruna prins hamnade hos en annan tjej. vi klippte alla banden, avbröt vad vi hade påbörjat men jag gjorde snart ännu ett misstag. inte många veckor senare så står vi där igen och vi bestämmer oss för att ses, utan att nämna något för någon. hela våran historia skulle skrivas med osynliga bokstäver, vi skulle för alltid vara en saga skriven i hemlighet..
och jag har ställt mig själv frågan, varför, hur kan du vara så dum julia. och svaret är; jag vet inte, fråga någon som kan ge dig svar på frågan. jag har länge trott mig veta vad jag vill, men om jag nu visste det, varför föll jag då alltid tillbaka ? jag hoppas att alla ni där ute, aldrig låter er luras av "prince charming" och hans vackra ord. låt dig aldrig ruineras till den nivå då du förlorar dig själv i dina egna spillror. jag har på sätt & vis insett vad jag är värd, men ändå kan jag inte påstå att jag har gått vidare. kommer jag någonsin kunna gå vidare & lämna det här när han har behandlat mig som skit. när jag har fått se honom med tjejer dagarna efter jag själv lämnat hans hus. jag offrade tre år, jag var den som alltid stog trogen, trots att det var mot min egna vilja. men då jag tillät mig själv att träffa andra & ha kul, då stog han plötsligt och bankade på dörren för att be mig släppa in igen. jag är förstörd, från botten av mitt hjärta så kan jag erkänna att jag är tom. jag kan inte tro att det här är vad jag förtjänar, när jag själv aldrig skulle göra en fluga förnär. jag önskar att det fanns någon som kunde hela mig, någon som kunde ge mig tillbaka allt jag kastat i havet. jag behöver någon som kan krama mig och säga att det blir bra, någon som orkar lyssna när jag pratar om gamla sår. jag behöver någon som kan hålla sig till mig, och som kan stå emot alla falskheter och lögner. någon som aldrig meddelar att han har begått ett misstag, någon som aldrig lämnar mig för en säng med någon annan..
tankar på ett tåg
tanken av alla snötäckta mil som fladdrar förbi i all hast,
får mig plötsligt att känna mig så ensam.
trots att kvinnan i sätet bredvid mig nynnar på en gammal hitdänga,
så känns det ändå som om tiden har stått stilla sedan år tillbaka.
så jag sätter lurarna för öronen i hopp om andra tankar,
men hur mycket jag än vrider upp volymen så är det enda jag hör,
små döda bokstäver och dom viskar ett & samma namn.
"du ska aldrig glömma, aldrig putta undan"
rösterna skaver så djupt dessa tider.
medans milen som håller oss isär fortsätter i fel riktning,
ja då faller mörkret allt hårdare mot mina axlar.
"aldrig glömma, aldrig putta undan"
och jag vill vända på klacken,
jag vill springa rakt tillbaka till din famn..
för jag känner mig plötsligt så ensam.
får mig plötsligt att känna mig så ensam.
trots att kvinnan i sätet bredvid mig nynnar på en gammal hitdänga,
så känns det ändå som om tiden har stått stilla sedan år tillbaka.
så jag sätter lurarna för öronen i hopp om andra tankar,
men hur mycket jag än vrider upp volymen så är det enda jag hör,
små döda bokstäver och dom viskar ett & samma namn.
"du ska aldrig glömma, aldrig putta undan"
rösterna skaver så djupt dessa tider.
medans milen som håller oss isär fortsätter i fel riktning,
ja då faller mörkret allt hårdare mot mina axlar.
"aldrig glömma, aldrig putta undan"
och jag vill vända på klacken,
jag vill springa rakt tillbaka till din famn..
för jag känner mig plötsligt så ensam.
