skönhet mode vardag † kontakt: [email protected]

vet ni att just nu så sitter jag med en underbar känsla i kroppen, & den har jag haft enda sen inatt då min dag inte hade kunnat börja mycket bättre. & denna känsla kommer ifrån ER, för att ni alltid e så vänliga emot mig. de e hit & till mina läsare som jag vänder mig i både mina värsta & bästa situationer, kan ni tänka er, att jag lämnar ut så pass mycket av mig själv till er ? jag e så otroligt glad för de mail jag får om allt de possitiva ni har att säga om mig & min blogg, men denna blogg e inte bara min, utan även eran..

när jag tänker på allt så blir jag så himla glad, jag har trots allt fått upp kontakten med en hel del människor genom denna blogg & jag har även fått fantastiska erbjudanden.. när jag mådde som värst så var de här jag fick stöd, & likaså där så var de utav ER. jag vet dock att jag e riktigt dålig på att svara på era kommentarer & jag har sagt de förut men nu ska jag verkligen skärpa till mig ordentligt.

jag vill att ni ska veta att jag alltid blir lika glad då jag hör någon säga att den läser min blogg, senast igår fick jag höra av en liten tjej på facebook som addat mig att hon hade hittat mig här.. den känslan att någon uppskattar de man gör e obeskrivlig, & visst e de så, ibland måste man höra de possitiva för att få påfyllning utav styrka, & vi alla vet att man ibland behöver höra att man duger..

just det man skryter med saknar man

de som bidrar mest till underhållningen på ett party är de som inte är där

man måste visa sig själv respekt innan någon annan kan respektera en själv

en karl kan aldrig lära sig att förstå sig på kvinnor,
men han har ju i alla fall rätt kul medan han försöker

den största lyckan av alla är att veta att en annan människa behöver en

bättre dåligt minne än dåliga minnen

smärta är svaghet som lämnar kroppen

om man i djupet känt en enda smärta, så förstår man alla andras lidanden

det är naturligt för en kvinna att se felen hos en begåvad man och de goda sidorna hos idioten

 

man vet aldrig riktigt vad som e sanning & lögn när allt händer bakom ifördragna gardiner
& de e de som får oss att leva, de får oss att drömma, de e de som låter oss vara.. du & jag

på något sätt så känns de som om jag har hamnat på fel väg, hur & när de hände vet jag inte. de jag vet e att jag måste hitta vägen härifrån innan jag blir galen på riktigt. jag kan inte längre se de positiva utan istället gråter jag mig in i någon bubbla pga allt de negativa. jag kan inte ta åt mig av folks komplimanger till mig, istället tar jag åt mig när någon säger något illa om mig, även om de så e på skoj.. jag ser inget annat än tomhet & jag vet att allt som har hänt kring mig sakta bryter ner mig.

nej jag vet inte längre vilka som e mina vänner eller vem som e den falska som lurar bakom hörnet. de e så himla lätt att ha bra tankar om någon som sedan hugger dig i ryggen. jag vet inte heller vad jag ska förlåta eller hur många gånger jag ska göra de. & trots vad alla säger så gör jag ändå tvärt om, varför ? allt jag gör e att inse att dom hela tiden haft rätt, ändå kommer de tillbaka & jag gör samma misstag igen.

de e inte alla peroner som lär av sina misstag, jag har insett de nu. men varför fortsätter jag då att tillåta mig själv bli nertryckt utav dom ? jag kommer till samma slut om & om, de känns som om de senaste åren har gått som i en cirkel, vart ska jag ta vägen nu ? jag vet inte längre vem jag själv e, & jag vet inte längre hur länge jag orkar med detta. men vad händer om man inte orkar då, vad händer när man har slutat att kämpa ?

& ja jag kan lova er att de e en sak jag aldrig kommer lyssna till, de e när någon säger mig att aldrig lämna ut för mycket ur mitt liv i bloggen, eller att jag söker uppmärksamhet genom mina inlägg. de finns en sak alla bloggare e ute efter, & de e uppmärksamhet, annars skulle ingen någonsin ha startat en blogg som vem som helst kan läsa.. jag e så trött på att vara tyst & blogga om vad jag gjort om dagarna eller om vilka kläder jag har haft på mig. ska man visa upp ett leende & låtsas vara glad för att de lockar besökare ? jag skulle hellre vilja läsa någons blogg då orden kommer ifrån hjärtat, inte hjärnan.. godnatt!

fick låna en bit text utav min underbara vän rebecca. hon e en jävel på att skriva texter ska ni veta, blir helt fast, precis sådär som man kan bli när man ger någon sitt hjärta..
fast, bunden & utan kontroll.

tågen i min stad har slutat gå dit jag vill
vid rälsens slut har du aldrig väntat mig
jag har farit iväg så många gånger
men allt jag fick var vassa ord från dig
jag ska sluta åka nu
för inget tar mig till ditt hjärta
som du glömde bort för länge sen
när våra ord stod som smärta mot smärta

ser du tåren som rinner ner för kinden
när vi ångrar allt vi någonsin gjort
ja tiden försvinner så fort i vinden
när varje bit faller på fel plats för fort

du tar den sista kraften ur mig
när du begraver mig i något som inte är mitt
ja allt blir en lögn utan dig
världen blir så tyst och kall i ett känslofall

fredagen den 25 jan 2008 skulle jag hem till mamma efter att ha varit hos pappa en vecka.
när jag åkte hem från skolan kommer jag ihåg att min fd vän ronja sa "ha de bra i helgen" innan hon klev ur bussen. den meningen vill jag aldrig mer höra eftersom att den påminner mig om den värsta helgen i mitt liv!
kvällen var lungn och jag satt mest vid datan. jag kommer ihåg att olivia skickade klipp från yourube då flygplanen körde in i world trade center och bilder från bombattackerna i london. jag var trött den kvällen, jag gick och la mig tidigt eftersom att jag ändå var så rastlös. mamma kommer in till mig och sätter sig på min säng. jag kommer ihåg att hon började prata om mina nytappetserade väggar och hon sa "visst är de fint i ditt rum nu?"
jag svarade på skoj "nej fyfan, vill hellre ha nytt"
mamma kollade på mig men sa inget, efteråt ångrar jag de jag sa, verkligen. jag kommer också ihåg att vi började prata om wilma som då bara va ett halvår, våran hund.
jag sa till mamma "gud vad wilma e söt"
och wilma låg i min säng.. mamma satt tyst, sen sa jag "jag skulle dö om wilma dog"
mamma reste sig upp och sa godnatt, sen gick hon ut ur rummet med wilma springandes bakom. jag satte på mig mina pyjamasbyxor som jag hade gjort i skolan & satte på mig en stor tshirt, när jag skulle lägga ifrån mig mina kläder visste jag inte vart jag skulle lägga dom, på golvet eller stolen ? jag kastade sedan ner dom på golvet, jag tog ur min mobil ur jeansen av någon anledning, de brukade jag aldrig göra. jag la mobilen på bordet bredvid sängen och sen somnade jag.

jag somnade, fast jag hörde vad folk sa & jag hörde hur någon gick omkring i omgångar, de var anders, mammas kille. jag hörde hur stegen blev längre och sen tystnade. anders sa till mamma "vi måste få ut barnen ur huset, de brinner" jag visste inte om de var sant eller falsk men i chock röck jag tag i mobilen som låg på bordet intill sängen.

mamma hade då hunnit in till min lillebrors rum, han sprang i kalsonger och hade en filt runt om sig. mamma sa tydligt till oss att huka oss & hålla andan. jag var så chockad att jag inte tänkte på nått annat än att ta mig ut.
de var rök i hela huset och man kände att de luktade på ett sätt jag inte kan förklara, det luktade ungefär som en blandning mellan bränt gummi & spolarvätska. anders var först nere på undervåningen och han hade öppnat ytterdörren, han var även i samtal med brandkåren. jag sökte mig efter lampan som satt på utsidan av huset eftersom att de var de enda jag såg. innan vi kom ut ur huset tog jag på mig.. skor, jacka, vantar & jag letade i panik efter min mössa. jag tänkte inte alls på att jag skulle strunta i kläderna, att jag skulle rädda mitt liv.

jag, mamma & min lillebror satte oss i bilen oh nu hade anders fått ut våran största hund som hade "svimmat" i köket. anders sprang åter igen in i huset för att leta efter wilma, han kom strax tillbaka utan någon hund. anders ställde sig hukad på yttertrappan & hostade, de var som om han skulle hosta upp allt han hade innuti sig. han sprang in igen och efter ett tag kom han ut med wilma, vilken lättnad! vi kunde se utifrån bilen att röken inne i huset blev allt mörkare & mörkare. när anders kom ut med wilma "föll han ihop" på trappan och hostade, de tog ca 20 sekunder innan han kunde stå på benen igen.

jag kommer ihåg hur jag skrek "figgaro, figgaro"
de var våran utekatt som var nere i källaren under kvällen eftersom att han blivit sjuk. anders gick på adrenalin & tänkte sig inte för innan han åter igen sprang in i huset. ingången till källaren låg på andra sidan utav huset & anders kämpade sig in i röken. två gånger kom han ut hostande & åter igen föll han på marken.
räddningstjänsten som mamma pratade med i telefon skrek i örat på henne "nej han får inte springa in i huset, få ut honom därifrån" jag kommer ihåg att mamma fick panik och skrek på anders. de var ingen ide´ att rädda katten, när anders kommit till källardörren fanns de inget hopp om att figgaro levde, de var minst lika mycket rök i källaren som i övriga huset.. på väget ut ur huset brände han sig på en säng, när han sedan kom ut ur huset stängde han dörren och kravla sig upp till parkeringen. "säg att han ska skicka ambulansen" hostade anders ur sig innan han ligger på den grusade uppfarten. vi ser hur lamporna i huset slocknar och sedan hur hela huset fylls oranget. ur skorstenen kommer små eldflammor & massa rök.

elias sitter & gråter i baksätet medans den största hunden nikki morrar i bagageluckan. efter 8 minuter e brandkåren, ambulans & polis framme och elden slocknar långsamt. anders ligger på grusuppfarten & får syrgas medans mamma springer mellan bilen oh ambulansen.. elias får droppar till sina ögon som svider och jag mår så illa utav chocken att jag varken kan prata eller sitta still.

chocken släppte, allt var kaos, jag fick panik. ambulanspersonalen kom ständigt & frågade hur vi mådde oh jag frågade hur anders mådde. mamma svarade "inge bra"
jag frågade om han skulle klara sig men mamma svarade inte, inte ens hon visste.

vi blev skjutsade utav poliserna ner till våra grannar på andra sidan vägen. vi kunde se hur blåljusen blinkade mot husgaveln & vi kände hur det stank rök i hela området. när anders väl piggnat till och elden var släckt gick dom tillsammans ner till källaren där vi trodde att branden startat, men nej.  där fanns en levande figgaro ihopkrupen bakom varmvattenbrädaren. våta tassavtryck syntes på källartrappan..


elden tog inte en själ, men den tog ifrån oss många minnen.

de e inte många som vet men ibland e den enda utvägen för mig att skriva,
såhär har de sett ut när jag har suttit en dag & skrivit ner mina känslor i ett dokument.

jag skulle vara tacksam om bilden fick förbli min & stanna här på bloggen,
nu ska jag dra med min mamma till stan. ni får gärna säga vad ni tycker..