skönhet mode vardag † kontakt: [email protected]

jag får ofta många frågor bl.a i skolan om varför jag har en sån enorm fobi emot magsjuka. varför jag lider av detta vet jag faktiskt inte, men så länge jag kan minnas har jag tampats med denna fobi, emetofobi. detta kan låta helt vansinnigt, vilket de kan vara i vissa perioder. men innan ni läser vidare vill jag att ni ska veta att detta e mycket psykiskt, allt sitter i huvudet & de e ytterst få detaljer som jag har någon möjlighet att ändra på. något som kanske kommer att växa bort med åren om jag har tur, om inte annars så kanske jag lär mig att acceptera denna äckliga röra om kan dyka upp ifrån magen.

någon som borde känna sig en aning lättad e min mamma, eftersom att jag absolut inte klarar av spyor så festar jag inte på samma sätt som andra ungdomar gör. de kan vara så att vid vissa tillfällen håller jag mig undan, om jag vet att jag inte kan ta mig hem när jag vill om de skulle spåra ur. de e även en pina för min familj som jag tvingar i en massa vitpepparkorn under vinterhalvåret, förra året åt jag 13st vitpepparkorn varje dag från november till mars, de slutade med att jag tappade en stor mängd hår & ett besök hos läkaren. som ni säkert förstår e detta ingenting jag vill tampas med men de finns alltid där & de styr en stor del av mitt liv i dagsläget. vi har haft en del diskussioner här hemma angående resor, vid varje tillfälle vi har åkt på semester kommer den där känslan tillbaka. ska jag bli sjuk för att jag äter fel mat, kommer min familj äta något dåligt, vart ska jag ta vägen om jag får plötsligt illamående, vart ska jag.. vart ska jag.. de blir många frågetecken & de slutar alltid med att jag & min mamma hamnar i konflikt med varandra, vilket heller inte e med mening eftersom att något av de bästa som finns enligt mig e att resa.

de finns så många punkter jag skulle kunna ta upp, t.ex hur många gånger jag tvättar mina händer, vilken ångest jag får när jag måste gå till skolan & veta att magsjuka går. de finns så mycket, men allt känns så överdrivet, detta e inget jag brukar prata om. dock känner jag att de var dags att komma med en bekännelse, detta e något som tynger mig, något ni troligtvis kommer att få höra om ett antal gånger under denna vinter. men nu sätter vi igång med nedräkningen till våren då, om jag bara hade kunnat gå i ide precis som björnen, då hade jag gjort de..