Om det inte vore för din kämparglöd så skulle jag känt oro


Eftersom att jag tyvärr inte har någon bild på Sonja så får moffa stå för bilden

Har precis kommit hem ifrån en mycket fin men extremt jobbig begravning. Kunde inte hålla tårarna inne när jag såg min morfar kliva fram med sin käpp i handen, stå och titta ner på den vita kistan, blunda några sekunder för länge och sedan lämna en ros som ett vackert sista avslut på den tid dom två fick tillsammans.

Efter själva minnesstunden så var det lunch och fika. Kramade om morfar och insåg hur fort ett liv bara kan försvinna. Om jag vetat vad jag vet idag, så hade jag kramat henne ännu hårdare den där eftermiddagen i oktober. Som ett tack för allt fint hon burit med sig genom åren.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0